En sak jag gått och tänkt på
Den här morgonen har jag funderat på något viktigt. Jämställdhet. Det finns ju ett motionslopp i cykel som heter vättenrundan, det finns även minivätten för de små (den är kortast) och så finns de tjejvättern. Okej att män och kvinnor inte har samma förutsättningar och att män kanske har lättare att bygga de muskler som behövs men behöver kvinnor verkligen ett eget lopp? Jag tror att vi kan klara det med bara lite god vilja. Tjejloppet stänger ju även ute de män som inte vill cykla hela vätternrundan, nog måste folk väl ändå inse att alla män omöjligt kan vilja eller kan cykla så långt. Jag föreslår att vi från och med nu kallar det för långa och korta vättenrundan.
En annan sak som irriterat mig nu på morgonen är att alla frukostflingor som kallar sig nyttiga och som jag känner till är riktade till tjejer. Ska männen bara äta müsli då? Nu har vi ett samhälle där man ska må bra, vara hälsosam och smal, ska männen stängas ute från det samhället? Har de inte lika stor rätt som vi kvinnor att må bra? Sen vill jag även tillägga att man bara för att man är smal inte behöver trivas med sig själv. Jag är tillräckligt fräck att kalla mig själv smal och jag trivs inte alls med min kropp, självkänsla är något man måste jobba på och det blir inte bättre av att bara förlora ett par kilon.
Förklaringen till min frånvaro
Jag har räddat världen, utomjordingarna anföll och jag var nära att dö. Det började för en vecka sen med att jag såg ett märkligt ljussken på himlen som snabbt föll ner mot mig. Det lysande föremålet visade sig vara en fyrkant som var ungefär en meter långt tror jag. Det gick inte titta rätt på den då det lös alldeles för starkt, så när det landade på vägen bakom mig kände jag mig nästan blind. Ut ur fyrkanten kom det tre stora svarta böljande figurer som flöt ut på vägen. De sa ingenting och jag tvivlar på att de kommunicerar på samma sätt som oss. En minut stod vi bara där och tittade på varandra, en rad känslor passerade genom mig. Chock, förundran, fascination (?), tomhet och skräck. Jag stannade vid skräcken och rusade upp till förskolan.
Dagen flöt på som inget hade hänt, jag och barnen lekte "jaga Emma" och allt var normalt. När jag skulle gå hem hade jag nästan glömt hela händelsen. Men jag kände mig hela tiden förföljd, varje gång jag vände mig om tyckte jag mig se något svart som inte passade in. Innan jag hann fokusera blicken hade det svarta försvunnit. Känslan av att vara förföljd kom bara fram när jag var ensam, när jag hade folk i närheten kunde jag nästan inte känna av den. På natten hade jag en dröm. En dröm om att jag hade sett för mycket.
Min dag i ord
Nu har jag umgåtts med de har barnen ganska länge. Så den här veckan tänkte de: "hmm vi ska nog testa lite var emmas gränser går, hur kan vi få henne arg på bästa sätt?" Alltå har jag huvudvärk just nu, men gick ändå hem med ett leende på läpparna. Det pga konversationen jag hade med en liten tjej som testade lite extra.
Hon: Du är bästa fröken.
Jag: Är jag, varför då?
Hon: För att du är så snäll!
Jag: Till och med när jag är arg?
Hon: Ja du är snäll då oxå.
Jag: Jaså...
Hon: När du är snäll är jag arg och när du är arg är jag snäll.
Ja det var en ganska bra sammanfattning av dagen faktiskt! Resten av dagen ska tillbringas hemma, ska försöka få ur det sista av förkylningen hade jag tänkt. Men imorn så struntar jag i hur jag mår, jag ska träna även om jag knappt kommer upp på kvällen! Jag har fogat mig efter den allt för länge nu, dags att ändra reglerna. Och så vill jag umgås mid mina bästa vänner snart ju, har inte träffat båda sen i fredags. Lång tid
Det våras för livet
När jag upptäckte att vårt smör är slut tänkte jag: Varför lever jag?
virus
D!
Snart drar jag med mig malin ut på promenad, den är sol. Sen ska jag försöka bjuda henne och ida på middag, fiskpinnar och potatismos kanske, visa mina talanger i köket liksom heheh....
