,

Så länge jag kan minnas har jag haft en katastrof hängande bakom mig och min familj. Något som väntar på att explodera och såra alla som är i närheten. Jag kände många gånger att jag var den som behövde visa mig starkast, inte visa hur sårad jag blev och hur ont det gjorde. När vi var oroliga över allt som hände så ville jag inte ge de andra något mer att oroa sig över, allra minst mig. Jag skulle vara den starka pelaren som de kunde luta sig mot, jag är ju den äldsta systern. Jag trodde att det skulle vara så och jag trivdes.

Jag visste precis hur jag skule hantera mig själv. Gråta när ingen kunde se mig, när ingen fanns i närheten kunde jag krypa ihop och släppa ut allt! Sen när jag var bland folk kunde ingen se att jag nyss legat på golvet och i princip vridit mig i kramper. Det var iaf ingen som sa något om det. På det här sättet var det länge, ibland var det inte så svårt att dölja allt, jag behövde inte ens anstränga mig och jag hade full kontroll över mig själv. Jag vet att jag inte bearbetade något och jag vet att allt kommer ifatt mig nu. Men jag kan inte låta bli att sakna den gamla jag.

Den nya jag känner jag inte, och jag hatar henne. Jag kan inte låta bli att såra alla runt omkring mig och mig själv. Ibland känns det som att jag inte kan se skillnaden mellan rätt och fel och jag kan inte göra något utan att det blir fel. Jag kan inte hantara den jag är idag, jag har ingen kontroll överhuvudtaget. Jag hatar hur ont saker gör, sånt som jag inte skulle känt för två år sen känns nu tusen gånger mer. Jag har levt mitt liv för att försöka skydda alla andra, nu när det är mig jag behöver ta hand om så såras alla istället. Jag kan inte lita på mig själv längre så jag förstår om andra inte gör det.

Jag hoppas att min resa nu kanske hjälper mig lite, hjälper mig hitta upp till ytan igen för just nu känns det som att jag sjunker

Jag älskar er