,

Idag påminde malin mig om de "sagor" jag skrev för länge sen. Så jag blev sugen på att skriva en ny, men har inte fantasin för ögonblicket så det får bli en begagnad som jag skrev för ett tag sen. Ursprunget till den är att vi hade så galet dåliga hemligheter när vi var små, så jag skapade oss en :) haha faktiskt så var våran hemlighet den bästa, men den här blev mer spännande.

När jag sitter för mig själv tråkiga dagar och inte har något att göra så brukar jag tänka tillbaka på alla de äventyr som jag och mina två bästa vänner hade när vi var små. Vi brukade alltid dras till de underligaste platser, såna platser som de andra barnen var rädda för att gå till. Men vi, vi tyckte om spänningen och var helt enkelt väldigt nyfikna. Kanske var det därför vi en gång hittade en magisk plats. Det är en hemlig plat som vi aldrig berättat om för någon.

Det var en väldigt varm dag och vi hade sökt oss in i skogen för att få lite skugga, vi hade lovat våra föräldrar att vi skulle vara hemma i tid till maten men det var fortfarande tidigt så vi gick djupare in i skogen. Destå djupare in vi kom destå mörkare blev det och luften blev tyngre att andas. Vi tänkte precis vända när vi fick se något röra sig bakom ett stort träd. Det rörde sig för fort för att vi skulle hinna se vad det var så vi smög närmare för att undersöka det. När vi kom fram lutade vi oss långsamt fram, och kunde inte tro våra ögon! Bakom trädet stod en liten häst och tittade på oss. Den var så liten att den hade fått plats i min hand. Den lilla hästen var inte alls rädd för oss utan granskade oss bara lite kost innan den galopperade iväg. Efter några meter stannade den och såg mot oss. Utan att tänka efter gick vi efter den.

Efter ett tag öppnade sig träden framför oss och bildade en stor glänta. Mitt i gläntan fanns det en liten tjärn och runt kring tjärnen växte mjukt grönt gräs. Luften här var inte alls lika tung och den var nu mycket lättade att andas. Jag ville genast undersöka gläntan men hästen stod redan framme vid tjärnen och stampade otåligt i marken med sen lilla hov. Först nu la vi märke till vilken märklig färg vattnet hade. Det speglade inte alls den blå himlen ovanför oaa utan verkade nästan ha ett guldaktigt sken, men fortfarande var det så glart att man kunde se ner till botten. Jag ville sträcka ut men hade och känna på vattnet men innan jag hann fram hoppade den lilla hästen ner i vattnet. Det blev inte ens ett plask! nere på botten slöt den ihop med en flock andra hästar och tillsamman galopperade de iväg mot en stad.

I staden så bodde det sjövarelser. Sjövarelserna påminner lite om människor men de ser då inte ut som någon människa jag någonsin har träffat på. Sjövarelserna bad om våran hjälp, deras kompis hade blivit kidnappad av gammelgäddan och de var alltför små för att kunna besegra honom. Självklart ville vi hjälpa till, men jag kan inte neka till att vi var lite rädda när vi gick bort mot den andra delen av tjärnen.

På andra sidan var vattnet inte lika klart men vi kunde urskilja gammelgäddan som simmade fram och tillbaka framför en bur. I den buren satt sjövarelsen tillsammand med några andra fiskar, alla såg det ledsna ut och fenorna slokade. Snabbt drog vi oss tillbaka för att inte bli upptäckta och satte oss ner i gräset för att planera. När vi såg oss omkring hittade vi några stenar som glittrade i solen. Vi bestämde oss för att kasta stenarna framför gammelgäddan och hoppas att han skulle bli så nyfiken att han simmade bort från buren och lämnade den obevakad. Efter ett par försök lyckades det och vi sträckte snabbt ner händerna och drog upp buren. Vi skyndade oss tillbaka till sjövarelserna och hade så bråttom att vi knappt tänkte på att våra armar inte blivit blöta.

Sjövarelserna blev så glada över att återse sin vän att de gav oss var sin magisk snäcka. Min snäcka har jag haft mycket nytta av, men hur det är min egen hemlighet.