,

Har jag berättat att jag saknar dig? Att jag tänker på dig varje dag? Vissa sår läker men det här har inte förmågan att göra det. Kanske hade det varit lättare om jag hade kunnat acceptera det som hänt, men nu kan jag inte för de hela är så orättvist. Jag vill fokusera på och minnas alla de roliga stunder vi haft tillsammans men just nu kan jag bara se de jobbiga. Som när du sa att du inte kände igen mig, som när jag inte längre kunde förstå vad du sa, som när du trodde att pappa var din bror, när farfar vaktade dig för att du inte skulle rymma. De minnena är just nu så mycket starkare, de minnena som fortfarande smärtar.

När du väl hade nått det stadiet, där du inte mindes de som fanns i din närhet tror jag inte att det var så jobbigt längre. Men innan, innan när du visste att du skulle glömma bort oss och glömma bort dig själv så kan jag tänka mig hur ont det gjorde. Även om jag ännu inte nått dit där jag vet att det kommer att sluta som ditt så tror jag att det kommer att göra det. Jag tror att jag kommer glömma allt och det gör ont så jag kan tänka mig hur ont det gjorde när du visste att du skulle glömma.

Men idag ska jag försöka pressa bort alla de känslorna och istället fira att jag faktiskt lever och mår bra. Jag tror att det är den bästa gåva som jag kan ge dig.